76
— O, hvilket blomsterglas, så skönt — utropade Maria, då hon såg en snöhvit lilja infattad af en rik krans »förgät mig ej».
— Gissa från hvem det är!
— Jag vet icke! — stammade Maria.
Axel hotade leende med fingret.
— Kanske från min Axel.
— Och du kan säga Axel, när jag redan, både i ditt öga och på din kind, läst Gustaf i flammande skrift.
— Se så, ja, slå nu icke längre ned dufvoblicken, utan se på de sköna blommorna, hvilkas språk jag icke behöfver öfversätta; men vore det icke att göra dig för egenkär, så skulle jag hviska i ditt öra, att gifvaren finner liljan i renhet och fägring vara din symbol. Och nu kanske jag i största hast får presentera de andra små presenterna och sedan gå min väg, så att du kan bli presentabel för de längtande, som icke ega en brors afundsvärda privilegium.
— Ack, från pappa! — utropade Maria, då Axel visade henne Wallins poetiska arbeten — och med samma säkerhet visste hon, att det vackra garnityret var från »mamma», Stagnelii skrifter från Axel, den lilla vackra perlsnodden från Alma och de röda stickade strumpebanden från mor Stina i fattigstugan.
Ljufva flöjttoner insmögo sig nu i Marias rum.
— Känner du dessa toner? — frågade Axel.
— Ack ja! — —
— Nå, förstår du det språk de tala?
— Jag vet icke.
— De äro böner, som bedja, att dagens drottning snart måtte visa sig för denne Pans lärjunge, eftersom det endast är mig förunnadt att se henne i den täcka negligé, dit endast hans tankar, klädda i flöjttoner, våga smyga.
— Se så, Maria, nu har jag öppnat fönstret, så att du må dricka sommarluft och höra tonerna på närmare håll, — fortsatte Axel, som mu stod färdig att lemna Maria.
