78
hon och började att ur den så kallade namnsdagskoppen förtära hans fulla innehåll.
Samtalet blef snart lifligt och allmänt, och Axel skämtade mycket öfver brukspatronens tillställningar för Maria, hvilka han uti inbillningen framstälde såsom äreportar, kärleksgudar, vers m. m. Mamma afbröt detta ämne med en vred blick och ett ifrigt försvarande af brukspatronens anordningar, då Maria på sitt hjertliga språk försäkrade, att, huru de än måtte vara, morgonstunden dock vore dagens högtid.
Föräldrarne gingo nu in, och Axel, som förvissat sig, att Maria vore fri från väfstolen i dag, föreslog Gustaf och henne en promenad till ådalen.
— Jag skall hemta handskar och hatt och, hvad som ändå är mer, jag skall sköfla mitt eget körsbärsträd till matsäck åt oss, — ropade Axel glad och lemnade löfsalen, och der inne blef tyst.
— Nu skall jag tacka för blomman, — tänkte Maria; men något hindrade henne.
— Hvad allt i dag är stilla och ljuft i naturen! — sade slutligen Gustaf.
— Men säg, om icke denna fridfulla tystnad talar eller hviskar ett tjusande språk? — frågade Maria. — Åtminstone behagar det mig; ty det lemnar aningen ett mystiskt spelrum.
— Föredrager du den mystiska aningen framför det klara medvetandet, Maria? — frågade Gustaf och blickade djupt in i det rena ögat.
— Ja, Gustaf; ty verkligheten är ofta så fattig och aningen så rik, att jag fruktar verkligheten såsom en mördare af mina fröjder, såsom ett uppvaknande från mina drömmar.
— Hvad drömmer du då, Maria? — frågade Gustaf bäfvande.
— Att lifvet är skönt, menniskorna goda, och att hjertat innehåller en oändlighet af kärlek och tro, — sva-
