80
— Ack om du nu följde med mig, som i fordna dagar i parken på Strömshälla, då behöfde jag ej så mycket bedja dig derom, — sade han ofta.
— Ja, då var det helt annat, käre Sylvén — svarade hans Hedda; — ty då hade jag ledsamt inomhus och andades der aldrig rätt fritt, och derför visste jag icke någonting roligare än att gå ut med dig; men det var ej för sjelfva naturens skull, utan emedan jag der rådde om dig och friheten, och ej behöfde hviska, ej frukta lyssnande öron och nyfikna blickar. Hvarför skulle jag nu gå ut, när jag rår mig sjelf, har ett eget, trefligt hem, och får se dig så mycket jag vill? Nej, gå du — fortfor hon, — och medan du förnöjer dig hos dina foglar och dina blommor, skall jag taga min skada igen hos kalfvar och bondbönor. — Och nu, hvarifrån kom nu denna promenadlust hos fru Sylvén, midt på sjelfva förmiddagen?
Den, som såg hennes blickar under promenaden och under björken, der det lilla sällskapet hvilade sig, skulle anat orsaken, och den, som kunnat läsa hennes tankar den aftonen, då majorskan och hon samtalade på gungbrädet, den skulle fullt förstått dem.
Maria var klädd till det stora kalaset. Hennes drägt var ljuf och enkel som en dalblommas. Den vackra gestalten omslöts förtroligt af en hvit musslinsklädning. Öfver den lika hvita halsen sväfvade en lätt tunn långschalett, himmelsblå och genomskinlig likt en vårsky, och bortskymde till hälften mammas brosch och Almas kedja; bland de rika lockarne gömde sig en frisk, bladkransad törnros.
Fru Sylvén hade velat, att Maria skulle påtaga en grannare, mångfärgad klädning, men Maria hade bedt och lyckats få påtaga den hvita. Ack, Gustaf hade en gång sagt, att han helst såg henne i hvitt.
Vagnarne hade ej ännu kört fram. Maria kunde således ännu helga ett par ögonblick åt den kära liljan,
