81
denna, som hon kallade, spegeln af Gustafs själ, ehuru den säkert var en trognare bild af hennes egen.
Med hufvudet lutadt mot de doftande silfverbladen, försänkt i bäfvande drömmar, stod Maria, då Gustaf inträdde genom den blott tillslutna dörren för att bedja henne om ett mönster åt Alma, hvilket han dittills förgätit.
Gustaf stannade. Han vågade knappt andas af fruktan att förråda sig.
— Men om han älskar mig, hvarför icke säga det? — sade Maria högt fortsättande tankens monolog. — Jag förstår det ej, när jag så gerna ville sjunka till hans hjerta och säga, hur jag älskar honom. Han frågade mig, om jag tror, att hjertat kan klappa varmt och troget äfven under tystnaden. Jag hade velat svara: icke så varmt som mitt; ty då måste det tala.
— Han gaf mig denna fridens sinnebild, — fortsatte hon efter några ögonblick; — men att älska och tiga, det är ej frid. O, kanske älskar han en annan! En äldre kärlek — ges det mera än en? — och med en djup suck gömde Maria hufvudet i handen.
En svårare kamp hade Gustaf aldrig kämpat; få hade segrande genomgått den. Att från Marias hjerta höra denna kärlekens sköna bekännelse och ej få omfamna hennes knän, att ej få bortsmälta som ett saligt genljud vid hennes bröst, o, det kostade strid, men han segrade med manlig kraft öfver sin vilja, och några minuter derefter satt han bredvid Axel på kusksätet; men Marias hufvud vände sig icke nu, som midsommardagen på vägen till Strålvik, oupphörligt åt Axel. Hon satt tyst och stilla, och modern upprepade ofta och varnande små förordningar för dagen, bland hvilka glädje och artighet mot den gode, förekommande värden utgjorde den egentligaste delen.
