83
Mor och dotter fördes nu, en under hvardera armen, af den lycklige värden uppför den breda stentrappan in i den stora tamburen, der jungfrur och betjenter täflade att visa husbondens tillkommande fru och svärmor all möjlig uppmärksamhet.
— Mamsell Maria, jag har den äran: ödmjukaste tjenare, jag har den äran! — upprepade brukspatronen glad och bockande och kysste Marias händer. — Kanske skall jag sedan på artigare sätt hafva äran att gratulera — tillade han och öppnade sjelf salongsdörren.
Flera redan komna gäster hade der intagit sina platser efter tur och värdighet.
— Dagens drottning, mitt herrskap! dagens drottning! — utropade brukspatronen, bockade sig och hänvisade på den rodnande Maria. Och nu ljöd det öfver hvart annat: — Ödmjukaste tjenare, dagens sköna drottning! Jag har den äran, Mamsell Sylvén! — Ack, det är i dag mamsell Marias födelsedag! — Den sextonde, är det icke så? — Åh, kan det vara den adertonde? — Kära Maria, du är rätt nu gamla menniskan. Ack, hvad jag mins väl, när jag var aderton år! Rätt som det är, så är du tjugu, och sedan skall du tro, att det går så fort, som när dagarne ta af om hösten, — m. m.
— Tillåt mig få föra mamsell Maria till sin lilla blomstertron, — sade Lemner, fattade Marias hand och förde henne till en upphöjning, der ett altare och en stol, utsirade med blommor och blad, voro tillredda för Maria. På altaret stodo tvenne kärleksgudar af alabaster, rigtande pilar och blickar åt högsätet. I den enas hand doftade en yppig bukett och i den andras en gyllene svampdosa i form af ett hjerta.
— Bäste herr brukspatron, — sade Maria, nästan sjuk af förlägenhet, — det är för mycken godhet. Låt mig för Guds skull gå till de andra.
— Nej, min nådigaste, ni måste intaga ert rum.
