84
— Omöjligt! Jag skulle dö af blygsel och alla de andra af skratt.
— Bara afundsjuka, söta mamsell Maria; ty då skratta alltid fruntimren.
Med bedjande blickar vände sig Maria till fadern, som just nu var på väg till henne.
— Både min dotter och jag äro tacksamma för så mycken godhet, min bror, — sade kyrkoherden; — men ser du ej, huru förlägen den stackars flickan är? Hon är ej van vid så mycken utmärkelse. Jag ber dig derför vänskapsfullt: låt henne gå till de andra.
— För mycken utmärkelse, min gode herr brukspatron! — sade fru Sylvén, som ändtligen blifvit ängslig öfver det allmänna löjet kring salongen.
— Jag hoppades, att mamsell Maria så länge skulle intagit sin tron, tills den lilla skälmen Cupido hade fått skjuta sin törnros i hennes hjerta.
— Det hade blifvit allt för länge, — sade Axel halfhögt.
När nu ingenting hjelpte, kallade brukspatronen till sig kärleksgudens ombud och presenterade Maria buketten.
— Jag kunde just tro, att guden vore utsedd till hans ombud — sade Gustaf leende till Axel.
I buketten gömde sig ett litet poem.
Dörrarne flögo upp, och majorskan, svajande i siden och plymer, inträdde med stolt, nästan missnöjd hållning. Efter henne följde Alma.
— Ödmjukaste tjenare! mycket välkommen ers nåd!
— Vi komma, liksom öfverraskade vi vår värd; men när detta händer, är det åtminstone icke gästernas fel, — sade majorskan och gjorde sedan en hastig, men nådig komplimang kring salongen.
— Ingen öfverraskning, ers nåd, visst icke, om ej derför, att det började blifva väl sent att nu vänta till middagen, — svarade värden bockande.
