87
Marias läppar vidrörde det ifylda glaset då musiken i det samma började: »Kärlekens ljufva, milda låga», detta härliga stycke ur Lucie. Var det styckets eller hjertats hemliga, med dessa öfverensstämmande toner, som drog Marias hufvud åt det håll, hvarifrån de kommo? nog af, hennes ögon mötte Gustafs, och de kände säkert begge i detta ögonblick den skönaste betydelse af denna hjertats skål.
Dagen var glad och treflig, och med undantag af värdens trägna efterhängsenhet, fann äfven Maria honom sådan; ty hon såg Gustaf och kände sig liksom omsväfvad af hans själ, ehuru de nästan icke talade ett enda ord med hvar andra.
Lundafors, detta stora, ovanligt vackra ställe, erbjöd de härligaste promenader i den vackra trädgården och den stora, nästan förvillande parken. I templet och paviljongen funnos alla möjliga förfriskningar och från de täta boskéerna utgingo klara, harmoniska toner.
Brukspatronen var rusig af glädje; Gustaf af svindlande tankar och känslor.
Om aftonen skulle det dansas. Balen öppnades med en polonäs, hvilken brukspatronen dansade med Maria. Efter den följde en vals, till hvilken löjtnant Flyktén, vid första underrättelse om balen, genast uppbjudit henne. Gustaf valsade den med majorskan, som ännu valsade både gerna och väl, och Axel dansade med Alma.
Maria var uti alla afseenden balens stjerna. Alma, ehuru vacker, ja, man kunde säga skön, var ännu för mycket barn för att täfla med henne om företrädet. Maria var också oupphörligt upptagen af uppbjudningar och artigheter.
Maria neg och sade »ja»; men ack, huru gerna hade hon icke velat säga »nej», ty ännu hade hon icke fått någon dans med Gustaf! — Är han ond på mig, då han ej ännu bjudit upp mig? — tänkte hon, och hufvudet sjönk
