92
Åttonde kapitlet.
Hvem i all verlden är den unge, vackre karlen, som går förbi, — utbrast fru Wendler och sköt upp glasögonen i pannan samt lade näsan ända in i fönstret i skydd af det blommande geranii-trädet. — Nå, kära hjertandes! skynda dig! kära Lotta! Han är ju mest förbi.
— Huru är det möjligt, att jag kan känna alla menniskor, som gå förbi? — svarade Charlotte, hastigt uppblickande från sin båge.
— Du talar då som om du bodde i Stockholm och icke i en småstad; men jag har då aldrig sett en flicka så trög och liknöjd för allting som du. Jag är verkligen icke nyfiken; men jag vet icke hvad jag ville ge ut för att få reda på den der unge karlen. Jag såg honom bara på ryggen; men att han hvarken bor i staden eller här omkring, det såg jag då strax, ty ingen här har en sådan växt.
— Nå, än Landers då, mamma? Han, som har en så gentil figur, som …
— Gud hjelpe mig, gick han ej nu in i Knappelins bod. Hvad var det vi skulle ha derifrån i qväll, Lotta?
— Ingenting, mamma lilla.
