94
studenten, som gjort henne så kall mot brukspatronen; ty se'n han är borta, går allt bra, så skrifver syster Hedda. — Tänk, nu tror jag, att Karin blifvit bergtagen! — fortfor fru Wendler, som fortfarande stod vid fönstret. — Jag skulle då hunnit vara tio gånger fram och till baka; men frågor och prat uppta all tid.
— Nå, ändtligen är hon då på trappan; men se, nu skall herr Strutén ännu ha sig ett sött ord. Den der pigkurtisen kan då förarga en till döds. Såå, nu mötte hon borgmästarns Kristin; nu står hon ju der midt på gatan och hemtar nyheter. Den satans nyfikenheten, hvilken så regerar henne, jag må då predika hur jag vill!
— Se så, nu kommer hon då seglandes; men nu är det väl någon i porten, som uppehåller henne en stund.
Som fru Wendler sade detta, öppnade hon köksdörren, och Karin stod i samma ögonblick framför henne.
— Vi ha i rappet främmande här, — utbrast Karin och förekom fru Wendlers motsedda bannor. — Den unge herrn var inne i boden för att fråga sig vägen hit, och han lär vara en slägting till frun.
— Han frågade sig vägen till mig och sade sig vara en slägting i huset! — utbrast fru Wendler, stående i den mellan köket och kammaren uppslagna dörren. — Nå, det var då väl, så fick då Knappelins se, att man är utaf folk.
— Ack, det är säkert Axel! — utropade Charlotte och satte bågen ifrån sig.
— Nå, det var väl, att någon annan än Landers kunde få dig på benen.
— Men tänk, om icke Maria är med! — återtog Charlotte ledsen.
— Ja, ser du, då är hon förlofvad, och Axel kommer att omtala det för oss och hemta oss på förlofningskalaset. Men det få vi höra sedan, se nu efter, att allting är i ordning!
