95
— Jag ser intet, som icke är det, — svarade Charlotte och upptog några små sefirgarnsändar, hvilka nedfallit från bågen.
— Skulle nu Maria vara med, — började åter mamma, — så, kära Lotta, kom i håg mosters böner, att du ej för mycket talar om din sällhet, och aldrig låtsar som du visste, att Gustaf funnes till, utan bara säger henne, huru lycklig hon blir, som får en så rik och hederlig man.
— Mamma får tala, jag tiger; ty att tala så rakt mot min öfvertygelse, det gör jag ej, — svarade Charlotte.
Medan de resande väntas, vilja vi litet redogöra om mor och dotter.
Fru Wendler, född Brumander, var fru Sylvéns enda, tio år äldre syster. Hon hade tillbragt sin ungdom i åtskilliga hus såsom biträde i hushållningen. Lovisa, så hette hon, hade aldrig egt den yngres behag och glädtighet; men hon hade sett bra ut och alltid varit utmärkt för ordning och duglighet. Vid några och trettio år hade hon gift sig med jägmästare Wendler, en förmögen och hederlig karl, hvilken sexton år derefter lemnat henne som enka med den enda dottern. Charlotte var nu tjugufyra år, af ett intagande väsende och ett friskt, behagligt utseende. De hade efter faderns död bott qvar på det lilla landtstället, som han lemnat dem, tills ett år förut, då fru Wendler, som ledsnade vid det landtliga bråket, sålde sin lilla egendom och köpte sig ett hus i en af småstäderna i Stockholms län, der Charlotte gjort bekantskap med en ung, hygglig handlande, Landers, med hvilken hon den kommande julen skulle gifta sig.
Fru Wendlers boning var enkel, men utmärkt genom ordning och snygghet. Hon saknade intet, som hon behöfde; men både hon och hennes dotter voro främmande för allt öfverflöd.
— Nå, hjertandes, mina käraste barn! — utropade nu moster Lovisa och sträckte armarne mot de kommande, — så välkomna I ären, ja, af hela hjertat välkomna!
