mycket. Den rätta proportionen iakttages, om kaffebrännaren till tredjedelen fylles med bönor.
Sätter man nu kaffebrännaren på elden, så bör man i början underhålla en swag glöd, på det att bönorne småningom genomwärmas, förrän jernet blir brännande hett och utifrån sweder dem, emedan de inuti ännu ej blifwit warma. Småningom ökar man elden, och wänder raskt, hwarunder det börjar smälla i en och annan böna, då den yttre huden spricker; men snart förwandlas detta uti ett allmänt buller, som är kännetecknet, att bönorne äro genomrostade, och att kaffebrännaren hastigt bör tagas från elden, då man ännu en stund skakar den, hwarefter regeln borttages, och kaffet hälles på ett tenn- eller postlins-fat, som genast betäckes med ett annat dylikt fat, hwari man ännu så länge skakar dem, till dess den största hettan förswunnit, och bönorne ej sinsemellan må förbränna hwarandra. För att derwid förekomma, att kaffets flyktiga, balsamiska delar bortdunsta, plägar man genast efter rostningen stänka något frisk watten derpå. Andra pågjuta några droppar mandel-olja, så snart kaffe-brännaren tages från elden, eller ock blott kasta dit ett stycke utwattnadt smör. En annan, och efter mitt tycke, ännu bättre metod är, om man före rostningen kastar 1 qwintin groft krostadt, fint socker på hwarje skålpund kaffe i kaffebrännaren och dermed rostar det. Sockret förenar sig med kaffets flygtigaste oljdelar, qwarhåller desamma och förhöjer på detta sätt dess lukt och smak.
Sedan nu den största hettan är förbi, slår man kaffet i förwaringskärlet; men detta får hwarken wara af jern eller träd, och ännu mindre af papper, emedan dessa suga uti sig kaffets utdunstade olja. En wäl tillsluten bleckdosa, eller ännu hellre en glas- eller postlinsflaska äro härtill mest tjenliga; likwäl böra de omsorgsfullt tilltäppas.
Kaffebrännaren bör, för hwarje gång den blifwit begagnad, torkas mycket wäl med en duk eller med
