läskpapper, på det ej det qwarblifna oljaktiga öfwerdraget må härskna deri till nästa rostning och meddela kaffet en elak smak.
Wore kafferostningen ej af så stor wigt och egde den ett mindre afgörande inflytande på denna drycks godhet, så hade jag största anledning bedja mina wärda läsarinnor om ursäkt, att jag så länge uppehållit dem derwid. — Men nu skola wi ock utan widare dröjsmål göra anstalt till kaffets kokning, och i sådant ändamål först mala det på kaffeqwarnen. Jag får likwäl anhålla, att äfwen wid detta obetydliga göromål man går så med möjligaste aktsamhet till wäga, att kaffet må bli rätt fint pulveriseradt och man mellan fingrarne ej mera känner något korn. Ty det som ej blifwit tillräckligt pulveriseradt, kan ej upplösas i wattnet och således ej meddela detsamma sin kraft; wanligtwis förblir det inuti torrt och simmar ofwanpå kaffekoppen. Skulle det således ej lyckas första gången, så måste wi ännu en gång slå det i qwarnen, tillskrufwa densamma bättre, och mala det så fint som möjligt.
Jag torde ej behöfwa erinra, att man till kaffet bör betjena sig af det bästa watten, som ock att detta först bör bringas i kokning. Wille man genast slå kaffet i det kokande wattnet, så skulle det kastas tillbaka och en stor del deraf gå förlorad. Man måste derföre taga pannan från elden, warsamt slå kaffet deri, med en sked utbreda det på wattnets yta och betäcka pannan, till dess kaffet insugit wattnet och blifwit alldeles genomfuktadt. Sedan detta skett, rör man det med skeden fullkomligt tillsammans med wattnet, och sätter det på elden, hwilken likwäl ej bör gifwa någon rök, som lätt kunde draga sig i den öppnade kaffepannan. Det förstås af sig sjelft, att man med största omsorg bör söka förhindra kaffets öfwerkokning; för sådant ändamål afhäller man, förr än kaffet lägges uti, en kopp watten, så att det eger utrymme att stiga i höjden. Efter några minuter är kaffet afkokt, då man tager det från elden, slår åter dit den afgjutna koppen watten, och
