stora summor gå ur landet för densamma, kan man ej förundras öfwer, att man warit betänkt på att uppfinna inhemska surrogater, som antingen helt och hållet kunna uttränga kaffet, eller åtminstone förminska dess debet. Man försökte derföre i början att rosta och koka hwarjehanda sädesslag och skidfrukter, bland hwilka alla wårhwetet, kikärten och lupinen egde företrädet, men likwäl på långt när ej uppfyllde ändamålet. Man undersökte nu rotwexterne och fann hwitbetan, cikorien och jordmandeln smakligast och bäst. Slutligen förmodade man, att, då kaffet war en trädfrukt, borde man äfwen bland trädfrukter säkrast anträffa de bästa surrogater; och i sjelfwa werket wisade sig äfwen ekollon och fågelbär mest anwändbara härtill.
Då emedlertid ej blott fråga är om besparing, utan äfwen om wälsmak, så skola wi bland mängden af kaffets surrogater ut söka twenne, hwilka till följe af några beståndsdelar och deras goda smak närma sig mest det äkta kaffets, och till följe deraf, ega företräde framför de öfriga.
Cikorien har, såsom kaffesurrogat, wunnit så allmänt bifall, att den redan blifwit en handelswara; jag torde derföre ej behöfwa widlyftigt orda om dem.
Jordmandeln är mindre bekant, ehuruwäl den redan odlas af mången trädgårdsmästare. Jag skulle alltför mycket lemna mitt föremål ur sigte, om jag här inginge i någon beskrifning om denna wexts odling; det må wara tillräckligt att weta, huru den beredes till kaffe. Sedan jordmandeln blifwit renad från jord, rottrådarne afryckta och mandlarne sönderskurne, rostar man dem i kaffebrännaren, på samma sätt som kaffet. Så snart de blifwit ljusbruna, stänker man något friskt watten på dem i kaffebrännaren, och omskakar dem häftigt, då en tjock ånga stiger upp, hwarigenom smaken både renas och förbättras. Derefter bränner man äfwen något godt kaffe, slår det i ett kärl, och de rostade jordmandlarna ofwanpå, och betäcker kärlet med ett wäl passande lock. Härigenom draga mandlarne den äkta kaffesmaken
