far koka oxkött, stundom tillreda en soppa deraf, alltjemt med liten omwexling laga en rätt grön- saker dertill och om söndagen på sin höjd någon stek. Detta anser hon nu utgöra hufwudsum- man af all kokkonst, och flyttar hon, för att er- hålla en bättre plats, så skall hon wisst med stor tillförsigt bejaka frågan, om hon är wäl hemma- stadd i matlagning. Här blifwa dock fordrin- garne större: hon inser snart sin förwillelse att ha uppskattat sin skicklighet för högt, och wäl henne, om hon då finner en kunnig och för- dragsam matmor, som will åtaga sig mödan att handleda henne i den werkliga kokkonsten. Men när en tjensteflicka träffar en fru, som antingen sjelf icke förstär matlagningen, eller ock saknar tid eller håg till hennes handledning, hwad blir följden? Kunna ej i sådant fall de obehagligaste oredor inträffa i gången af ett hushåll? Matmodern tror sig kunna lita på sin pigas insigter, hus- bonden yrkar på god och ordentligt färdighållen mat — men kokerskan är oerfaren och tafatt, intet blir färdigt i tid, och hos allt finner den förre något att tadla: soppan är för tunn eller tjock, köttet urkokt eller ännu halfrått, och röt- terna simma i det osmakligaste spad eller sitta qwar i en mjölröra, andra brister i den finare matlagningen att förtiga.
Sida:Handbok i Kok-Konsten-1873.djvu/14
Den här sidan har inte korrekturlästs
