bidiandes honom om nådh och miskund/ så säyandes hwar j sin stadh.
Jagh fattigh syndigh menniskia/ som j synd bådhe afladt och född är/ och jemwäll sedhan j alla mina lijffzdaghar/ itt syndigt leffuerne fördt haffuer/ bekenner migh aff alt hierta in för tigh Alzwoldighe ewjghe Gudh/ min käre himmelske Fadher/ at iagh icke haffuer elskadt tigh öffuer allting/ icke min Nästa såsom migh sielff. Jagh haffuer (ty werr) medh mina Fädher j margfalligha måtto/ syndadt emoot tigh och tijn helgha budhord/ bådhe medh tancker/ ord och gerningar/ och weet migh för then skul Heluetidt och ewinerligh fördömelse werd wara/ om tu skulle få döma migh som tin stränga rättwijso kräffuer/ och mina synder förtient haffua. Men nu haffuer tu käre himmelske Fadher/ vthloffuat/ at tu wilt göra nådh och miskund medh alla fattigha syndare/ som sigh omwenda wilia/ och medh een stadigh troo flyy til tijna obegrijpeligha barmhertigheet/ medh them wilt tu öffuersee/ j hwadh måtto the emoot tigh brutidt haffua/ och aldrigh meer tilräkna them theras synder. Ther förlåter iagh migh vppå arme syndare/ och bedher tigh trösteligha/ at tu effter samma titt löffte/ werdighas wara migh miskundsam och nådheligh/ och förlåta migh alla mina synder/ titt helga
nampn til prijs och ähro.
