hand de högsta trumfarne, bör han trumfa, i synnerhet om det visat sig, att den andre motspelaren är renons i trumf.
De regler vi härofvan meddelat gälla, naturligen med någon modifikation i vissa fall, för köpspel, turnéer, solotrumfspel och lägre gaskar. För de högsta gaskspelen på 6 och 5 samt för vira gälla något annorlunda beskaffade regler. Där gäller det att pricka spelaren, d. v. s. att få reda på en färg, som han ej har med sig, och hvilken motspelarne kunna kasta på spelarens många trumf. Sitter en af motspelarne i förhand, då en vira spelas, är det hans skyldighet att spela ut ett äss, om han har något. I annat fall följer han den regel, vi förut angifvit beroende på om spelaren sitter i mellan- eller efterhand. På samma sätt brukar man äfven gå till väga vid gaskarne på 6 och 5, ehuru man här bör vara något varsammare, särskildt då det gäller att spela äss i förhand. En färg med äss och kung är däremot ej det ringaste farligt att när som helst draga upp. Sitter spelaren i förhand och spelar vira eller någon af de nyssnämnda gaskarne, kan han ibland försöka att spela med ett eller vid gaskarne med ett par ej säkra handkort. Han bör då trumfa så länge som möjligt för att förmå motspelarne, som hafva svårt att veta, hvilka kort de skola behålla kvar, att kasta kort, som kunna göra hans spel godt. Många spelare pläga, då de under sådana förhållanden spela en vira, taga med sig ett kort i sin sämsta färg, helst den, där någon af motspelarne begärt ett köpspel eller ett solo. Spelaren beräknar då, att motspelaren, öfvertygad om att spelaren ej gärna kan hafva tagit med sig något kort i denna färg, kastar bort hela färgen för att hålla sig garderad i någon annan färg, hvilken han mera sannolikt anser finnas på spelarens hand. Utgången vid dylika spel beror ofta af en ren slump. Har förhanden emellertid vid en gask två eller i en vira ett osäkert kort, och trumfen är ofärg, bör han alltid försöka spelet, då kostnaden för spelet i alla händelser ej blir större än om spelaren lägger ned det genast.
Att ha förhand i ett misèrespel kan under vissa förhållanden vara för spelaren ganska fördelaktigt. Han kan då, innan någon af motspelarne kunnat bli renons, blifva af med t. ex. en ensam trea, hvilken måhända eljes kunnat bli farlig. Har han däremot två sviter, är utspelet långt
