vapnet inom räckhåll bredvid en massa remmar av älghud. Med ytterlig viljeansträngning uthärdade han åsynen av ärret, trädde snaran över den sovandes huvud och drog till den genom att själv tynga på sin ända av repet, medan han på samma gång fattade bössan och riktade dess mynning mot Jim.
Jim Cardegee vaknade nära att kvävas och stirrade förbluffad på de bägge stålpiporna.
»Var är det?» frågade Kent och lättade litet på repet.
»Å, ni förbannade — uff...»
Kent tyngde på repet igen, och den andre kämpade efter luft.
»Ni djäkla usl... Uff...»
»Var är det?» upprepade Kent.
»Vad?» frågade Cardegee, så snart han kunde dra andan.
»Guldstoftet.»
»Vad för guldstoft?» frågade den förbluffade sjömannen.
»Det vet ni nog — mitt.»
»Har inte sett skymten av’et. Vad tar ni mig för? En kassakista kanske? Och vad skulle jag ha kunnat göra me’t, det vill jag fråga?»
»Kanske ni vet’et, och kanske ni inte vet’et, men i alla fall kommer jag att krama er strupe tills ni vet. Och om ni rör ett finger, så skjuter jag er.»
»Herre du store!» stönade Cardegee, då repet åter drogs till.
Kent släppte efter ett ögonblick, och då sjömannen i detsamma gjorde en knyck med nacken som om det skedde på grund av trycket, lyckades han lossa på
