av det hela i all bekvämlighet. Sedan sjömannen hade uttömt hela sitt ordförråd med alla dess kombinationer, tystnade han och började fundera av alla krafter, medan hans ögon ihärdigt följde solens gång, där den steg uppåt från öster med rent otillbörlig hastighet. Hans hundar trängdes omkring honom, undrande över att de icke för längesedan hade fått seltygen på sig. Hans hjälplöshet oroade dem. De hade en förnimmelse av att någonting var på tok, fastän de icke visste vad, och de trängdes omkring honom, tjutande av medkänsla.
»Bort med er, indianpack!» skrek han och försökte sparka till dem genom att vrida och slingra sig som en mask, och nu gjorde han den upptäckten, att han måste ligga alldeles invid randen av en sluttning. Så snart hundarna hade skingrats, började han fundera över vad denna sluttning kunde betyda, som han kände fanns där, men icke kunde se. Det dröjde icke länge förrän han kom till en riktig slutsats. Det ligger i sakens natur att människan är lat, tänkte han. Man gör inte mer än man behöver. Om en man bygger en hydda, måste han täcka taket med jord. Och naturligtvis bär han inte jorden längre än det är absolut nödvändigt. Därför låg Jim Cardegee nu utan tvivel vid randen av den grop, varur jorden hade hämtats till taket på Jacob Kents hydda. Och han kom på den tanken, att om han på lämpligt sätt drog nytta av vad han nu hade utfunderat, så skulle det möjligen förskaffa honom någon tidsutdräkt. Han började nu ägna sin uppmärksamhet åt älghudsremmarna, med vilka han var bunden. Hans händer voro bakbundna, och då han tryckte dem mot snön,
