blevo de vita. Remmarna, som voro skurna av ogarvad hud, skulle kunna sträckas, om de blevo fuktiga, det visste han, och utan någon synbar ansträngning bemödade han sig att sträcka dem allt mer och mer.
Han stirrade med giriga ögon utåt vägen, och då en mörk fläck ett ögonblick visade sig bortåt Sixty Mile mot den vita bakgrunden av en ismassa, kastade han en ängslig blick på solen. Den hade icke långt kvar till zenit. Då och då uppfångade han en skymt av den mörka fläcken, som än rörde sig över iskullarna och än försvann i sänkningarna mellan dem, men han vågade icke tillåta sig mer än de mest flyktiga ögonkast, för att icke väcka sin fiendes misstankar. En gång, då Jacob Kent steg upp och uppmärksamt spejade utåt isen, kände sig Jim Cardegee helt förskräckt, men den annalkande släden hade just då kommit in på ett stycke väg, som gick parallellt med en ismassa, och var undanskymd av den, tills faran var över.
»Jag ska laga att ni blir hängd för det här», hotade Cardegee. Han ville vända den andres uppmärksamhet till sig. »Och ni ska få ruttna i helvetet — det är en säker sak.»
»Hör nu — tror ni på gengångare?» utbrast han efter ett litet uppehåll. Då Kent ryckte till, kände han sig inne på säker mark och fortsatte: »Jag ska säga er, att ett spöke har rättighet att hemsöka en man, som inte gör på pricken vad han har sagt — och därför kan ni omöjligt ge mig respass, förrän åtta glas — ja, det vill säga, klockan tolv — eller hur? För om ni det gör, kan ni vara säker på att jag ska gå igen och krama er. Hör ni? En enda
