Röde Bill. »Vi vill ju inte göra dig illa eller mörda dig eller nå’nting i den vägen. Vi vill ju bara hänga dig, det är alltsammans — och för det väsnas och bråkar du så här förskräckligt. Att tänka sig att vi har färdats så länge tillsammans, och så kan du ändå behandla oss på det här viset. Vem skulle ha kunnat tro dig om det, Jan!»
»Nu har han kommit för långt åt styrbords sida. Hugg tag i hans ben, Taylor, och hyva honom rätt.»
»Ska ske, sir. Bäst att ni pressar emot med hela er tyngd, när jag säger till.» Kentuckyern trevade omkring sig i det dystra dunklet. »Nu, sir, pass nu på.»
Det blev nytt oväsen, och en fjärdedels ton människokött vacklade en stund hit och dit och dunsade sedan mot tältets sidovägg. Tältpinnar drogos upp och tågändar lossnade, tältet flög ihop och insvepte de stridande i sina smutsiga veck.
»Du gör det bara svårare för dig på det här sättet», fortsatte Röde Bill, i det han tryckte bägge sina tummar mot en hårbeväxt hals, vars ägare han hade fått under sig, »Du har redan gjort tillräcklig skada, och det kommer att ta en halv dag att få allting i ordning här igen, se’n vi ha hissat upp dig i luften.»
»Jag skulle vara mycket tacksam, om ni ville släppa mig, sir», flämtade Taylor.
Röde Bill släppte grymtande sitt tag, och de bägge männen kröpo ut i det fria. I samma ögonblick sparkade Jan sig fri från sjömannen och tog till flykten utåt snön.
»Hej, ni lata hundar! Buck! Bright! Buss — buss på honom!» skrek Lawson, i det han satte av i snön efter den flyende. Buck och Bright, följda av
