8
vad slags blod som rann i mina ådror, för jag levde bland de vita och var en av dem, och min fars hjärta slog i mitt bröst. Och så var det så, att det fanns en flicka — en vit flicka — som såg på mig med milda ögon. Hennes far hade mycket jord och många hus, och han var en förnämlig man bland sitt folk, och han hade franskt blod i sina ådror. Han sade, att flickan inte visste vad hon ville, och han talade många ord med henne och blev vred över att hon hade fått sådana tankar.
Men hon visste vad hon ville, och vi skyndade oss till prästen. Men hennes far hade kommit till honom före oss med lögnaktiga ord eller falska löften — jag vet inte vad. Så att prästen var styvnackad och ville inte hjälpa oss att få leva tillsammans med varandra. Liksom det i begynnelsen var kyrkan, som inte ville ge sin välsignelse till min födelse, så var det nu återigen kyrkan, som vägrade mig giftermål och färgade mina händer med människors blod. Bien! På det sättet har jag ju all orsak att hysa kärlek till kyrkan. Nå — jag slog prästen på hans käringmun, och vi togo ett par raska hästar, flickan och jag, och redo till Fort Pierre, där det fanns en präst med godt hjärta. Men tätt efter oss följde hennes far och bröder och andra män, som han hade samlat omkring sig. Och vi kämpade medan hästarna flögo framåt, tills jag hade gjort tre sadlar tomma och våra övriga förföljare begåvo sig bort och fortsatte till Fort Pierre. Så styrde vi kurs österut, flickan och jag, till höjderna och skogarna, och där levde vi tillsammans, och vi voro inte vigda — och detta var ett verk av den goda kyrkan, som jag älskar som en son.
