oförändrad uppstå igen i sitt frusna tillstånd, när domsbasunen skallar. För dem som äro klena i tron och hysa tvivel i fråga om kroppens uppståndelse på denna ödesdigra dag kan man med skäl rekommendera Klondyke som det lämpligaste land att dö i. Men därav följer ingalunda att det är ett lämpligt land att leva i.
Det var mycket kallt ute, men det var icke heller över sig varmt inne. Det enda som där kunde få namn av något slags möbel var eldstaden, och med den visade männen öppet sin belåtenhet. Halva golvytan var täckt med granris, varpå sovfällarna voro utbredda; allt detta vilade på vinterns snöfall. Det återstående av golvytan bestod av tilltrampad snö och var belamrat med grytor och pannor och vanliga tillbehör till ett arktiskt läger. Kokspiseln var röd och fräsande het, men endast ett par tre fot från den låg ett isblock, lika skarpkantat och torrt som när det först höggs upp från den bottenfrusna viken. Den yttre köldens tryck drev den inre värmen uppåt. Alldeles ovanför spiseln, där röret gick ut genom taket, syntes en liten cirkel av torr tältduk; sedan — fortfarande med spiselröret till centrum — en cirkel ångande tältduk; därpå en fuktig och smått upptinande ring; och slutligen var det återstående av tältets tak såväl som dess väggar beklädt med halvtumstjock, torr, vit, kristalliserad rimfrost.
»Å! Å! Å!» En ung man, som låg och sov i fällarna, skäggig, tärd och glåmig, jämrade sig högt, och utan att vakna gav han allt högljuddare luft åt sin klagan. Hans kropp lyfte sig till hälften från filtarna och ryckte och skälvde spasmodiskt, som om den ville dra sig undan en bädd av brännande nässlor.
