vattnet, och kölden var bitter, snön djup och hungern stor. Och kvinnans kärlek var en mäktig kärlek — det är allt vad en man kan säga.»
Han tystnade och hackade loss några stycken från det stora isblocket. Dessa kastade han i vaskpannan, som stod på kokspiseln och vari dricksvattnet tinade upp. Männen flyttade sig närmare elden, och den unge mannen med krampen sökte förgäves en bekvämare ställning för sin styvnade kropp.
»Ser ni, bröder, mitt blod är rödt som Siwashfolkets, men mitt hjärta är vitt. Mina fäders fel har jag att tacka för det ena och mina vänners dygder för det andra. En stor sanning gick upp för mig, medan jag ännu var en gosse. Jag insåg, att jorden var given åt er och ert släkte; att Siwashfolket inte kunde motstå er, utan måste förgås i kölden liksom vildrenen och björnen. Så begav jag mig till värmen och satt ibland er, vid edra eldar — och se, jag blev en av de edra! Jag har sett mycket i mina dagar. Jag har fått lära underliga ting, och jag har slitit ondt på långa resor tillsammans med män av många olika raser. Och av dessa orsaker har jag kommit att väga gärningar efter er måttstock och bedöma människor och tänka tankar. Och därför vet jag, att ni inte missuppfatta det, när jag talar hårda ord om någon av ert släkte. Och när jag talar stolta ord om någon av mina fäders folk, så säga ni inte heller: ’Sitka Charley är en Siwash, hans ögon se inte rätt och det är föga sanning på hans tunga.’ Är det inte så?»
Den omgivande kretsen brummade ett enhälligt medgivande.
