»Kvinnan hette Passuk. Jag köpte henne i ärlig handel av hennes folk, som bodde vid kusten och hade sin stampåle vid övre ändan av en vik av saltvattnet. Mitt hjärta var kallt för kvinnan, och det värmdes inte heller av hennes blickar. Ty hon lyfte knappt sina ögon från marken, och hon var skygg och rädd så som flickor äro, då de kastas i armarna på en främling som de aldrig förut ha sett. Som sagt, det fanns ingen plats i mitt hjärta för henne att smyga sig in i, ty jag hade en långfärd i sinnet och behövde bara någon som skulle ge mina hundar mat och hjälpa mig ro under de långa båtfärderna och sova under samma filt, och så hade jag valt Passuk.
Har jag sagt någonting om, att jag stod i styrelsens tjänst? Varom inte, så kan det vara så godt att ni få veta det. Jag togs ombord på ett krigsskepp med slädar och hundar och konserverad föda, och med mig kom Passuk. Och vi reste norrut till vinterisen vid Behrings hav, och där sattes vi i land — jag och Passuk och hundarna. Jag fick också pengar av styrelsen, därför att jag var i deras tjänst, och jag fick kartor över områden, som ingen människas ögon hade skådat, och jag medförde brev. Dessa brev voro förseglade och omsorgsfullt skyddade mot allt slags väder, och jag skulle lämna dem till valfångstskeppen på Arktiska havet, som lågo infrusna vid den stora Mackenziefloden. Det kan aldrig finnas någon mera flod så stor som denna, förutom vår egen Yukon, alla strömmars moder.
Allt detta hör inte hit, ty vad jag vill berätta handlar inte om valfångstskeppen och inte heller om den isbergsvinter jag tillbragte vid Mackenzie. Efteråt,
