Och stora ord gingo över hans läppar. Också han var en väldig vandrare, sade han, född att bära snöskor och uppfödd med buffelkons mjölk. Han ville följa mig, för den händelse jag skulle stupa under vägen, i vilket fall han skulle frambära budskapet till Haines Missions. Jag var ung på den tiden, och jag kände inte till yankees. Hur skulle jag kunna veta, att hans stora ord voro ett tecken till fettbildning, eller att yankees som utföra stora gärningar inte förråda detta genom ord? Så att vi togo de utvaldaste hundarna och det bästa av matförrådet och begåvo oss i väg — Passuk, Långe Jeff och jag.
»Nå, ni ha alla trampat obanad snö och strävat vid styrstången, och ni äro inte ovana vid sammanpackad flodis, så att jag vill inte tala mycket om vårt arbete utom att vi somliga dagar kunde hinna tio mil och andra dagar trettio, men oftast var det tio. Och det bästa av matförrådet gav oss ingen god näring, därför att vi måste knussla med det från början. De utvaldaste hundarna voro också eländiga, och vi hade svårt att hålla dem på fötter. Vid White River blevo våra slädar två i stället för tre, och då hade vi bara kommit tvåhundra mil. Men vi förlorade ingenting; hundarna som togos ur seltygen blevo till föda för dem som levde kvar.
Icke ett möte med någon människa, icke en rökvirvel inom synhåll förrän vi kommo till Pelly. Där hade jag räknat på att kunna få ny proviant, och där hade jag räknat på att få lämna Långe Jeff, som var jämmerlig och förbi av vägens mödor. Men det väste i kommissionärens lungor, och hans ögon voro klara, men hans förrådshus var nästan tomt, och han visade
