oss även missionärens tomma visthus jämte hans grav, varpå väldiga stenar voro uppstaplade för alt hålla hundarna därifrån. Där fanns en flock indianer, men varken barn eller gamla, och det var tydligt att icke många av de övriga skulle leva till våren.
Vi drogo vidare med tomma magar oeh tunga hjärtan och med ett halvt tusental mil av snö och tystnad mellan oss och Haines Missions vid havet. Mörkrets välde var nu som störst, och vid middagstiden förmådde solen inte höja sig över synranden i söder. Men ismassorna voro mindre och vägen lättare att gå, så att jag drev på hundarna hårdt och var i farten bittida och sent. Det var som jag hade sagt vid Forty Mile, varenda tum av vägen måste trampas med snöskor. Och skorna skavde stora sår på våra fötter, som skorvade sig och rämnade, men aldrig ville läkas. Och med varje dag blevo dessa sår allt plågsammare, så att Långe Jeff slutligen grät som ett barn, då vi klädde oss till uppbrott om mornarna. Jag satte honom till att bana väg för den lätta släden, men han drog av sig snöskorna för bekvämlighets skull. Och därför blev vägen inte jämt tillpackad, utan hans mockasiner gjorde stora hål i snön, där hundarna plumsade i. Djurens revben voro nära att tränga igenom deras hud, så att de hade det inte för bra, och jag talade stränga ord till Långe Jeff, och han lovade och bröt sitt ord. Då slog jag honom med hundpiskan, och efter detta behövde inte hundarna plumsa längre. Han var ett barn, och det kom sig väl av hans strapatser och hans fettbildning.
Men Passuk! Medan Långe Jeff låg vid elden och grät, lagade hon vår mat, och om mornarna hjälpte
