hon till att surra fast bagaget på slädarna och om kvällarna att lasta av dem. Och det var hon som räddade hundarna. Ständigt gick hon i spetsen och trampade hårdt till snön med de breda skorna och gjorde vägen lätt. Hon — ja, vad skall jag säga? Jag tog det som en given sak, att hon skulle göra allt detta, och jag tänkte inte vidare på det. Ty mitt sinne var upptaget av annat, och för övrigt var jag ung och visste inte mycket om kvinnan. Det var först då jag kom att se tillbaka på vad som varit som jag förstod det bättre.
Och Långe Jeff blev fullkomligt oduglig. Hundarna hade endast obetydligt med krafter kvar, men han stal sig till att åka på släden, när han höll sig bakom. Passuk sade, att hon skulle ta den ena släden om hand, så att han hade ingenting alls att göra. På mornarna gav jag honom ärligt hans del av födan och lagade att han kom i väg före oss. Sedan bröto Passuk och jag upp lägret, packade bagaget och selade på hundarna. Vid middagstiden, då solen gäckades med oss, brukade vi hinna upp honom, där han gick med frusna tårar på kinderna, och vi körde förbi honom. På kvällarna slogo vi läger, satte hans ärliga andel av födan åt sidan och bredde ut hans fållar. Vi gjorde också upp en väldig eld, så att han skulle se. Och sedan kunde det gå flera timmar, innan han kom inlinkande och satte sig att äta under pustande och jämmer, varefter han lade sig att sova. Han var ändå inte sjuk, den manen. Han hade bara såriga fötter och var trött, och han var matt av hunger. Men Passuk och jag hade såriga fötter och voro trötta och matta av hunger, och vi gjorde allt arbetet och han gjorde
