intet. Men han hade nog den där fettbildningen, som vår broder Bettles har talat om. Vi gåvo honom alltid ärligt hans andel av födan.
Så en dag mötte vi två vålnader på väg genom den stora tystnaden. Det var en man och en gosse, och det var av de vita. Isen hade öppnat sig på sjön Le Barge, och där hade nästan hela deras utrustning försvunnit i djupet. De hade var sin filt över axlarna. Om kvällarna gjorde de upp eld och sutto nedhukade invid den tills det blev morgon. De hade litet mjöl. Och det rörde de i varmt vatten och drucko. Mannen visade mig åtta koppar mjöl — det var allt vad de hade, och till det hungrande Pelly hade de tvåhundra mil. De sade också, att en indian kom efter, de hade delat ärligt med honom, sade de, men han förmådde inte hålla jämna steg med dem. Jag trodde aldrig, att de hade delat ärligt med honom, ty eljest hade nog indianen hållit ut. Men jag kunde inte ge dem någon proviant. De försökte stjäla en av våra hundar — den fetaste, som var mycket mager — men jag riktade min pistol emot dem och sade att de skulle gå. Och de vacklade därifrån som druckna genom den stora tystnaden i riktningen mot Pelly.
Jag hade nu bara tre hundar och en släde, och hundarna voro endast ben och skinn. När det finns föga bränsle, brinner elden lågt och hyddan blir kall. Så var det med oss. Vi hade ringa näring och därför ledo vi mera av den skarpa kölden, och våra ansikten svartnade av köld, så att våra egna mödrar inte skulle ha kunnat känna igen oss. Och våra fötter voro mycket såriga. På mornarna, när vi skulle ge oss av, trängde svetten ut på min panna under
