10
flickebarn, som nu var kvinna. Guds moder! Han skickade mig bort på en långfärd med hundarna, för att han skulle kunna — ja, ni förstår — han var en hård man och utan hjärta. Hon var så vit och hennes själ var vit, och hon var en god kvinna och — nåja, hon dog.
Det var en bister köld den kvällen jag kom tillbaka, och jag hade varit borta i månader, och hundarna haltade svårt då jag kom till fortet. Indianerna och männen av blandad ras sågo på mig under tystnad, och jag kände en fruktan jag vet inte för vad, men jag sade ingenting förrän hundarna hade fått sin föda och jag hade ätit så som det hövdes en man med arbete framför sig. Men då talade jag och begärde förklaring, och de ryggade tillbaka för mig i fruktan för min vrede och för vad jag skulle göra. Men historien kom fram, den eländiga historien, ord för ord och dåd efter dåd — och de förvånade sig över att jag kunde vara så lugn.
När de hade slutat, gick jag till föreståndarens hus, och jag var lugnare då än nu, då jag berättar om det. Han hade varit rädd och kallat halvbloden till hjälp, men de tyckte inte om hans dåd och hade låtit honom ligga som han hade bäddat åt sig. Så hade han flytt till en präst. Jag följde efter dit. Men när jag kom fram, stod prästen i min väg och talade milda ord och sade, att när en man var vred, skulle han varken gå åt höger eller vänster, utan rakt till Gud. Med en faders rättmätiga vrede fordrade jag, att prästen skulle gå ur vägen för mig, men han sade, att jag endast kunde komma fram över hans döda kropp och besvor mig att bedja. Ser ni, det var kyrkan igen —
