alltid kyrkan — och jag gick över hans döda kropp och skickade föreståndaren att möta mitt flickebarn inför hans gud, som är en dålig gud — de vita männens gud.
Och så blev där stor uppståndelse och bud skickades till stationen nedanför, men jag kom undan. Genom Stora Slavsjöns land, utför Mackenzieflodens dal till den aldrig smältande isen, över Vita Bergen, förbi Yukons stora krökning ända hit till denna plats. Och från och med den dagen är ert ansikte det första jag har skådat av dem som tillhöra min fars folk. Måtte det också bli det sista! Folket här, som är mitt folk, är ett enkelt folk, och jag har blivit en hedrad man bland dem. Mitt ord är deras lag, och deras präster göra vad jag bjuder, i annat fall skulle jag inte kunna lida dem. Då jag talar på deras vägnar, talar jag på mina egna. Vi fordra att få vara i fred. Vi vilja inte veta av ert släkte. Om vi tilläte er att sitta vid våra eldar, så skulle er kyrka, edra präster och gudar snart komma efter er. Och kom ihåg, att varje vit man, som kommer till min by, skall jag tvinga att förneka sin gud. Ni är den förste, och jag ger er nåd. Men det är bäst att ni går — och gör det fort.»
»Jag är inte ansvarig för mina bröder», svarade den andre mannen, i det han stoppade sin pipa med begrundande min. Hay Stockard var emellanåt lika betänksam i ord som han var övermodig i handling, men bara ibland.
»Jag känner ert släkte», förklarade den förste. »Edra bröder äro många, och det är ni och de edra som bana väg för dem att följa. Med tiden skall
