storlek, syntes på den skumma, vita snöytan. Det var flockens anförare, som nalkades med lätta språng och på äkta vargmanér vägledande sina kamrater genom sin sång. Hitchcock stod i skuggan. Då hunden skulle springa förbi, sträckte han ut sin arm och grep honom om frambenen midt i ett hopp och slängde honom på marken. Hitchcock gav honom ett väl beräknat slag nedanför örat och överlämnade honom sedan till Sipsu. Och medan hon selade på, återtog han sin yxa och stod och väntade, tills ett par lysande ögon och ett gap med glimmande vita tänder återigen kom inom räckhåll. Sipsu arbetade raskt. Då hon var färdig med påselningen, grep Hitchcock en ny, dövade honom och slängde honom till henne. Detta upprepade han ytterligare två gånger, och när spannet stod färdigt med tio morrande dragare, ropade han: »Nu är det nog!»
Men just då kom en ung smidig indian, stammens förelöpare, rusande in bland hundarna, knuffade dem åt höger och vänster och försökte komma fram. Med ett slag av bösskolven fällde Hitchcock honom på knä, och han tumlade över åt ena sidan. Sedan kom medicinmannen springande och såg slaget falla.
Hitchcock ropade till Sipsu att sätta i gång. Vid hennes gälla tillrop störtade de vildsinta djuren rakt framåt med släden, som gjorde väldiga hopp och var nära att kasta ur henne. Makterna voro tydligen ogynnsamt stämda mot medicinmannen, ty just i detta ögonblick förde de honom i vägen för det framstörtande spannet. Den främsta hunden trampade på hans snöskor och bragte honom på fall, de nio efterföljande trampade honom under sina fötter.
