något skäl för oss att lägga oss i det och bli förpassade till en annan värld i förtid.»
»Principer ä’ principer och bra att ha där det är lämpligt, men nog är det bäst att lämna dem hemma, när man far till Alaska. Eller vad?» Wertz hade gått fram till kamraten, och bägge arbetade med att få sina frusna mockasiner uppmjukade. »Tycker ni, att vi skulle ha varit med om det?»
Siegmund skakade på huvudet. Han var ivrigt sysselsatt. En brunfärgad ånga höjde sig ur kaffepannan, och fläsket var färdigt att vända. Han tänkte också på flickan med ögon så glitterglada som sommarsjöar, och han gnolade sakta.
Hans kamrater gjorde småskrattande miner åt varandra och upphörde att prata. Fastän klockan var över sju på morgonen, skulle det dröja ännu tre timmar till dagdräckningen. Norrskenet hade försvunnit från himlen, och lägret var en oas av ljus midt i det djupa mörkret. I denna ljuskrets avtecknade sig de tre männens gestalter mycket skarpt. De andras tystnad gjorde Siegmund djärv, han höjde rösten och började andra versen på den gamla visan.
»Om ett år, om ett år, då druvorna bli mogna...»
I detsamma smattrade en skrällande gevärssalva genom mörkret. Hawes suckade, gjorde ett försök att räta på sig och sjönk ihop. Wertz föll på ena armbågen med hängande huvud. Han kippade efter andan ett par gånger, och en mörk ström forsade ur hans mun. Och Siegmund, den guldhårige — med sången på läpparna — slog upp med armarna och föll framstupa över elden.
