och samlats nära vägkanten. Därifrån kunde de se Yukons övre lopp till dess första krökning flera mil bort. Och därifrån kunde de också se tvärs över floden till Fort Cudahy där guldregistratorn väntade i nervös spänning. Joy Molineau hade emellertid tagit plats på flera famnars avstånd från vägen, och under förevarande omständigheter avstod det övriga Forty Mile från att ställa sig framför henne. Därför låg sträckan klar mellan henne och den smala linje, där vägen gick fram. Eldar voro uppgjorda, och kring dem ingingos vad om guldstoft och hundar. Alla större summor höllos på Vargkäft.
»Nu komma de!» skrek en indiangosse från toppen av en fura.
Uppåt Yukon syntes en mörk fläck mot snön, och den följdes snart av en till. Medan dessa tilltogo i storlek, framträdde flera mörka fläckar, men på ett drygt avstånd från de första, som småningom visade sig vara hundar med slädar, på vilka män lågo framstupa.
»Vargkäft i spetsen», viskade en polislöjtnant till Joy. Hon smålog intresserat.
»Tio mot ett på Harrington!» ropade en matador från Birch Creek och drog fram sin stoftpung.
»Staten väl inte betala er mycke’?» frågade Joy.
Polislöjtnanten skakade på huvudet,
»Ni väl ändå ha något guldstoft — men huru mycke’?» fortsatte hon att fråga.
Han visade henne sin pung. Hon gjorde en snabb beräkning av dess innehåll.
»Kan väl vara — ja, låt säga — två hundra,