vid Little Salmon, och O’Brien skulle komma in med första öppet vatten. Död? Ja, langa bara fram en älgstek, så skulle han visa dem.
Och Dawson surrade fortfarande som en bikupa. Flaggan flög upp i topp vid barackerna, och Bettles’ hustru tvättade sig och satte på sig rena kläder. Samhället uttalade ofördröjligen sin önskan att Montana-Kid skulle försvinna från orten. Och Montana-Kid försvann, som vanligt med en annan mans hundspann. Dawson fröjdade sig, då han var på väg nedåt Yukon, och man önskade honom lycklig resa till den plats, dit alla förhärdade syndare slutligen komma. Efter detta började ägaren till det stulna hundspannet röra på sig, klagade för kapten Constantine och fick en polisman till låns av honom.
Med Circle City till mål för sin färd och den sista isen söndersmulande under sina medar drog Montana-Kid fördel av dagarnas tilltagande längd och drev sina hundar framåt både bittida och sent. För övrigt kunde han knappast hysa något tvivel om att hundspannets ägare följde honom i spåren, och han ville gärna över på amerikanskt område innan isen gick upp. Men den tredje dagens eftermiddag blev det klart för honom, att han var besegrad i sin kapplöpning med våren. Yukon brummade dovt och slet i sina fjättrar. Han måste göra långa omvägar, emedan vägen hade börjat falla igenom ner i den snabbt
