14
bandanna, lindad omkring ett av de tre huvudena, fängslade och kvarhöll hans blick.
»Bill!» ropade han. »Hallå, Bill!»
En slankig jätte med knekande gång tumlade ut från ett av tälten, gäspade och gnuggade sömnen ur ögonen. Så fick han sikte på den främmande kanoten och blev ögonblickligen klarvaken.
»Vid den hoppande Metusalem! Den fördömde himlalotsen!»
Hay Stockard nickade bistert och sträckte sig till hälften efter sin bössa, men så ryckte han på axlarna.
»Ge’n ett skott», föreslog Bill, »så blir vi av me’n. Han kommer alldeles säkert att fördärva oss, om vi inte gör’et». Men den andre avböjde detta drastiska förslag och vände sig om, tillsade kvinnan att återvända till sitt arbete och ropade sedan Bill tillbaka från stranden. De bägge indianerna i kanoten förtöjde farkosten nere vid stranden, medan den vite resenären i den granna huvudbonaden begav sig uppåt land.
»Liksom Paulus av Tarsus giver jag er min hälsning! Frid vare med eder och nåd inför Herren!»
Hälsningen mottogs buttert och utan ord.
»Till er, Hay Stockard, hädare och filisté, min hälsning! Ert hjärta är fånget av lusten till mammon, ert sinne behärskas av sluga djävlar, och i ert tält har ni denna kvinna, med vilken ni lever i lösaktighet. Och på grund av alla dessa synder kommer jag, Sturges Owen, Herrens apostel, till er här i vildmarken för att mana och bjuda er att ångra och övergiva edra missgärningar.»
»Spar ert pladder! Spar ert pladder!» utbrast Hay
