människas liv var mindre värdt än ett mått mjöl, och enligt hans omdöme var hon för mer än andra kvinnor. Sitka Charley var indian och hans åskådning var primitiv, men hans ord var detsamma som ett »varde!» och hans dom gällde som hallstämpel i vartenda läger under polcirkeln.
Bägge dessa kvinnor voro erövrarinnor gentemot männen, var på sitt fält, men deras sätt var olika. Mrs Eppingwell härskade i sitt eget hus och över barackerna, där yngre slösaktiga familjesöner hade hamnat, för att nu icke tala om cheferna för ordningsmakten, både den exekutiva och den juridiska. Freda regerade däremot nere i staden, och de, över vilka hon härskade, voro desamma som i socialt avseende fungerade vid barrackerna eller blevo serverade te och konserver av mrs Eppingwells egen hand i hennes blockhus på sidan av kullen. Den ena visste att den andra fanns till, men de levde så skilda som två motsatta poler, och fastän de måste ha hört ett och annat berättas om varandra och naturligtvis voro nyfikna, hade man aldrig hört någondera göra en fråga om den andra. Det skulle således aldrig ha blivit något bråk av alls, om icke en fribryterska — f. d. modell — hade kommit till landet på den första isen med präktigt hundspann och världsrykte. Loraine Lisznayi — illiterat, dramatisk och från Ungern — var den som framkallade striden. För hennes skull begav sig mrs Eppingwell ner från sin höjd och gjorde intrång på Fredas domän, och av samma orsak begav sig Freda upp från staden och åstadkom förvirring på guvernörens bal.
Vilket ju alltsammans är en gammal välbekant
