hans eget jag. En man, som kunde förmå två kvinnor sådana som dessa att betrakta honom om och om igen, var säkert en högst märkvärdig man. Någon gång då han fick tid skulle han slå sig ned och analysera vari hans styrka låg — men nu, just nu skulle han helt enkelt ta emot vad gudarna bjödo honom. En svag liten tanke började nu också spira upp i hans hjärna: han förvånade sig över vad i all världen han hade sett för intagande hos Flossie, och han ångrade förtvivlat, att han hade skrivit efter henne. Freda var naturligtvis alldeles utom räkningen. Han ägde många av de rikaste inmutningarna vid Bonanza Creek, och han hade en viss ansvarighet gentemot den ställning han innehade i samhället. Men Loraine Lisznayi — hon vore den rätta. Hon hade en rik erfarenhet från den eleganta världen; hon skulle kunna på ett värdigt sätt göra les honneurs i hans hus och ge klang åt hans dollars.
Men Freda smålog, och hon fortfor att småle, tills Floyd Vanderlip kom därhän, att han tillbragte mycken tid tillsammans med henne. Då nu också hon åkte nedåt gatan efter hans hundar, fick f. d. modellen åtskilligt att fundera över, och nästa gång hon var tillsammans med Floyd Vanderlip bländade hon honom formligen med sina prinsar och kardinaler och sina personliga små anekdoter om kungar och hov. Hon visade honom till och med små eleganta biljetter med överskriften »Min dyra Loraine!» och undertecknade »Er hängivna ...» varpå följde namnet på en verklig regerande konungs gemål. Och Floyd Vanderlip undrade i sitt sinne över att denna uppburna kvinna värdigades förspilla ett enda ögonblick på
