honom. Men hon skötte sina kort mästerligt och uppdrog smickrande kontraster och jämförelser mellan honom och de högborna fantom som hon mest hämtade ur sin fantasi, så att han gick sina färde yr i huvudet av självbelåtenhet och suckande efter den värld, som så länge varit honom förnekad.
Freda var mera slipad. Om hon smickrade, hade ingen någon aning därom. Ödmjukade hon sig, kunde ingen märka det. Om en man kände med sig, att hon hyste vänliga tankar gentemot honom, kom detta medvetande honom till del på ett så slugt sätt, att han icke för sitt liv kunde förklara hur och varför han visste det. Men hon grep allt fastare tag i Floyd Vanderlip och åkte dagligen efter hans hundar.
Och just här var det som fauten begicks. Det allmänna ogillandet blev allt högljuddare och mera avgjort, sedan danserskans namn nämndes i förbindelse med Floyds, och nu öppnades mrs Eppingwells öron. Även hon föreställde sig, hur Flossie timme efter timme trampade framåt med sina mockasinklädda fötter och nu blev Floyd Vanderlip bjuden på te upp till huset på kullen och bjuden rätt ofta. Detta var ju att rent av komma honom att storkna, och han blev totalt yr i mössan av självuppskattning. Aldrig hade väl en man varit i värre dilemma. Hans hjärta var ett ting, som tre kvinnor kämpade om, medan den fjärde var på väg dit för att göra sina anspråk gällande. Och tre sådana kvinnor!
Men vi skulle ju tala om mrs Eppingwell och det missgrepp hon begick. Hon talade försöksvis om saken med Sitka Charley, som hade sålt hundar till
