kunde släppas in eller vem som skulle avvisas. Detsamma var förhållandet med flera andra herrar, som icke skulle ha begärt bättre än att få tjänstgöra. För att få intaga denna ivrigt efterlängtade plats skulle mrs Mc Fee ha äventyrat sin själs salighet, och hon gjorde det också en kväll, då en viss trio släpptes in under hennes presidium och ställde till ett ansenligt rabalder innan deras identitet blev upptäckt. Efter detta valdes endast kompetenta personer till dörrvaktare, och de skötte uppdraget ganska motvilligt.
Denna kväll stod ingenjör Prince vid dörren. Man hade så godt som tvingat honom att stå där, och han hade ännu icke hämtat sig från sin häpnad över att han samtyckt att åtaga sig ett uppdrag, som hotade honom med förlusten av halva antalet av hans vänner, bara för att han skulle behaga den andra hälften. Tre eller fyra av de män han avvisat voro hans persomliga bekanta från färdvägar och vaskplatser — präktiga kamrater, men icke precis lämpliga för så utvald societet. Han höll just på att överväga möjligheterna att kunna när som helst resignera från sin post, då en kvinna trippade in i ljusskenet. Freda! Det skulle han ha kunnat svära på, bara att döma efter pälsverket, om han också icke hade känt så väl igen henne på det där sättet att bära upp huvudet... Den sista i världen som han skulle ha väntat att få se på denna plats! Han hade verkligen tilltrott henne bättre omdöme än att utsätta sig för skammen att bli avvisad — eller för damernas förakt, om hon finge passera. Han skakade på huvudet utan vidare undersökning; han kände henne för väl att kunna misstaga