förde henne slutligen fram till mrs Eppingwell och Floyd Vanderlip. Mrs Eppingwell hade just nu funnit tillfälle att tala med mannen. Nu, då Flossie var så nära, hade hon bestämt sig för att tala rent ut med honom, och ett skarpt litet etiskt föredrag dallrade just på spetsen av hennes tunga, då en tredje person plötsligt sällade sig till dem. Mrs Eppingwell lade med välbehag märke till den lätt utländska accent, varmed den i pälsverk klädda damen uttalade sitt »Ber om ursäkt», då hon omedelbart lade beslag på Floyd Vanderlip, och hon böjde artigt på huvudet till tecken, att hon gav dem tillåtelse att dra sig litet avsides.
I detsamma ingrep mrs Mc Fees rättfärdiga hand, och med den följde en svart mask, som rycktes från en överraskad kvinnas ansikte. Ett underbart vackert ansikte med granna blixtrande ögon exponerades inför de nyfikna, som sågo ditåt, och det gjorde hela sällskapet. Floyd Vanderlip var alldeles konfys. Situationen krävde ögonblicklig handling av en rådig man och — han visste knappt var han var. Han stirrade hjälplöst omkring sig. Mrs Eppingwell var förbryllad. Hon begrep ingenting alls. En förklaring måste emellertid komma från något håll, och mrs Mc Fee var kapabel att ge den.
»Mrs Eppingwell», sade hon med sin gälla, keltiska röst, »det är med stort nöje jag här får göra er bekant med Freda Moloof — miss Freda Moloof, efter vad jag antar.»
Freda vände sig ofrivilligt bort. Med sitt ansikte blottat kände hon sig avklädd som i en dröm medan hela det maskerade sällskapet stirrade på henne med
