kommo i land, föllo alla tre på sina knän med händer och ryggar lastade med lägerattiraljer och tackade Gud för sin lyckliga framkomst efter färden genom vildmarken. Hay Stockard betraktade dem med en min av hånfullt ogillande; det romantiska och högtidliga i deras förehavande gick förlorat för hans prosaiska sinne. Röde Baptiste fortfor att stirra tvärsöver den fria platsen; han kände igen de bedjandes välbekanta ställning, och han tänkte på den unga kvinnan, som på höjder och i skogar hade delat hans läger under stjärnevalvet, och på flickebarnet, som vilade någonstädes vid den kulna Hundson’s Bay.
»Nej, tusan, Baptiste — skulle aldrig kunna ha en
tanke på det. Inte för ett ögonblick. Medger att
karlen är en dåre och till föga gagn i världen, men
jag kan i alla fall inte lämna ut honom, förstår ni!»
Hay Stockard gjorde ett uppehåll och försökte sedan kläda sin primitiva etik i ord.
»Han har förargat mig, Baptiste, både förr och nu, och vållat mig allehanda besvärligheter. Men ni förstår väl i alla fall — han är av samma ras som jag — en vit man — och — och — ja, jag skulle aldrig kunna köpa mitt liv med hans, inte ens om han vore neger.»
»Må så vara», gav Röde Baptiste till svar. »Jag har lämnat er fritt val. Jag skall nu komma med mina präster och krigare, och antingen skall ni förneka er gud eller också dödar jag er. Överlämna prästen åt mig, så må ni draga hädan i frid. I annat fall ändas
