betäckta anleten och glimmande ögon. Det föreföll nästan som om en hungrig vargflock omgav henne, färdig att slå henne till jorden. Det kunde ju ändå hända, att någon kände medlidande med henne, tänkte hon — och vid den tanken blev hon hård till sinnes. Hon föredrog då långt hellre deras förakt. En stark själ hade hon, denna kvinna, och sedan hon nu hade nått sitt byte midt inne i flocken, skulle hon nog inte avstå från det, antingen mrs Eppingwell gillade detta eller ej.
Men nu gjorde mrs Eppingwell någonting märkvärdigt. Jaså, detta var verkligen Freda Moloof, tänkte hon, den grekiska danserskan och manförförerskan, den kvinna från vars dörr hon hade blivit bortvisad. Och hon kände den övermodiga varelsens nakenhet som om den vore hennes egen. Kanske var det hennes anglosachsiska motvilja för att kämpa mot en fiende, som icke hade samma chancer som hon — kanske tänkte hon också, att det skulle ge henne mera makt i kampen om Floyd Vanderlip — det kan ha varit litet av vardera av dessa orsaker. Vare därmed hur som helst, hon gjorde i alla fall det märkvärdiga. Då mrs Mc Fees tunna, gälla stämma ljöd genom rummet, vibrerande av elakhet, och Freda ofrivilligt vände sig bort, vände sig mrs Eppingwell mot danserskan, tog av sig masken och böjde på huvudet till ett erkännande av presentationen.
Nu följde en blixtrande, oförgätlig sekund, varunder de bägge kvinnorna betraktade varandra. Den ena med ögonen flammande meteoriskt; ett jäktat byte, färdigt till självförsvar; lidande i förväg och ursinnig under förväntan på utbrottet av allt det förakt
