18
er bana här. Mitt folk är emot er, till och med barnen. Se dit — de ha just nu stulit edra kanoter.»
Han pekade nedåt floden. En hop nakna pojkar hade drivit med strömmen från en udde där ovanför, kastat loss kanoterna och dragit dem ut i strömmen. När de hade kommit ur skotthåll för reffelbössorna, klättrade de uppöver båtkanterna och rodde i land.
»Låt mig få prästen, så skall ni få igen båtarna. Nå! Säg ifrån, men utan förhastande.»
Stockard skakade på huvudet. Hans blick föll på kvinnan från Teslins Land, som satt där med hans gosse vid bröstet, och han skulle ha sviktat i sitt beslut, om han icke hade sett upp på männen framför sig.
»Jag är inte rädd», förklarade Sturges Owen. »Herren bär mig i sin högra hand, och jag är redo att gå allena till denne otrognes läger. Det är icke för sent. Tron kan flytta berg. Till och med i elfte timmen kan jag vinna hans själ för den sanna tron.»
»Sätt krokben för den kanaljen Baptiste och tag honom fast», viskade Bill hest i örat på sin herre, medan missionären fortfor att tala till hedningen. »Håll honom kvar som gisslan och pina honom, om de andra bli obehagliga.»
»Nej», svarade Stockard. »Jag gav honom mitt ord på att han skulle få tala med oss utan att ofredas. Vanliga krigslagar, Bill — bara vanliga krigslagar. Han har handlat ärligt, varnat oss och allt så’nt där, och — ja, för tusan, karl, jag kan inte bryta mitt ord!»
»Ni behöver då aldrig vara rädd för att inte han håller sitt.»
»Tvivlar inte på det, men jag vill inte att ett halvblod skall överträffa mig i redlighet. Men varför inte
