en främmande indian, som lämnade i hans vård en kvinna — icke allenast hennes själ, utan även hennes kropp — och när detta var gjort, reste han genast sin väg. Kvinnan var mycket ung, mycket vacker och mycket ond, och i sin vrede lät hon fula ord strömma över sina läppar. Det gjorde den värdige mannen förfärad; han var ännu ung, och hennes närvaro skulle i hans hjords enfaldiga ögon ha varit besmittande — men redan i den första daggryningen begav hon sig till fots tillbaka till Dawson.
Den egentliga uppståndelsen framkallades i Dawson långt efteråt, då sommaren var kommen och befolkningen hedrade en viss kunglig dam i Windsor genom att ställa upp sig utmed Yukons strand och se på, huru Sitka Charley arbetade med glimmande paddelåra och förde den första kanoten över gränslinjen. Denna kapproddsdag återsåg mrs Eppingwell — som under tiden hade blivit upplyst om mångt och mycket — Freda för första gången efter den händelserika kvällen på maskeraden. »Och alldeles offentligt, kom väl ihåg det», som mrs Fee sedermera uttryckte sig, »utan någon hänsyn eller aktning för samhällets moral», gick hon fram till danserskan och räckte henne sin hand. Först — detta komma de ihåg, som sågo detta — ryggade flickan tillbaka, men så utbyttes några ord mellan de bägge kvinnorna, och därpå brast Freda, den hjältemodiga Freda i gråt, lutad mot mrs Eppingwells axel. Det blev aldrig Dawson förunnat att få veta, varför kapten Eppingwells hustru bad den grekiska danserskan om förlåtelse, men hon gjorde det offentligt, och det var högst opassande.
