20
anfall ifrån detta håll. Då dessa anordningar voro avslutade, gingo de bägge männen ut på den öppna platsen och röjde här och där undan spridda buskar. Från det motsatta lägret hördes dånet av krigstrummor och prästernas röster, som eggade folket till vrede.
»Det värsta är väl att de komma rusande i massor», klagade Bill, då de vände tillbaka med sina yxor över axlarna.
»Och att de vänta till midnatt, då det är för skumt att skjuta.»
»Således aldrig för tidigt att sätta leken i gång.» Bill bytte ut yxan mot en reffelbössa och tog omsorgsfullt stöd. En av medicinmännen, som var längre än sina stamförvanter, urskildes mycket tydligt. Bill tog sikte på honom.
»Färdigt?» frågade han.
Stockard öppnade ammunitionslådan, anvisade kvinnan en plats, där hon var i säkerhet, och gav Bill tecken att skjuta. Medicinmannen föll. Ett ögonblick rådde djup tystnad, men så höjdes ett vildt tjut och en skur av benpilar ven genom luften.
»Jag skulle vilja se på den där kanaljen jag fällde», förklarade Bill, i det han lade in en ny patron. »Jag kan svära på att jag träffade honom midt emellan ögonen.»
»Tjänade till ingenting!» Stockard skakade på huvudet med dyster uppsyn. Baptiste hade tydligen lugnat de mest krigslystna av sina män, och i stället för att framkalla en attack vid dagsljus hade skottet föranledt en hastig reträtt. Indianerna drogo sig utom skotthåll, ut från byn.
Medan omvändelseivern svallade som högst och
