ännu större. Men varför just hans änka — framför alla andra kvinnor — hade kommit upp till Nordlandet, det var den stora frågan. Männen däruppe voro emellertid ett praktiskt släkte, de hyste en genomgående likgiltighet för teorier och höllo sig uteslutande till fakta. Och för ett icke obetydligt antal av dem var Karen Sayther ett högst viktigt faktum. Att hon däremot icke såg saken i samma ljus bevisades bäst av den hastighet och behändighet, varmed frierier och avslag avlöste varandra under de fyra veckor hon uppehöll sig på platsen. Med henne försvann det faktum som tjusat dem, men den stora frågan stod kvar.
Slumpen kom med en möjlighet till gåtans lösning. Sedan hennes senaste offer, Jack Coughran, förgäves lagt både sitt hjärta och en inmutning på femhundra fot vid Bonanza för hennes fötter, firade han sitt nederlag genom att en hel natt leva i sus och dus. Ungefär vid midnatt råkade han stöta på Pierre Fontaine, som icke var mer eller mindre än den främste av Karen Saythers voyageurs. Med sammanträffandet följde igenkännande och drickande, och slutligen voro de bägge männen så där tämligen ankomna.
»Vasa?» sluddrade Pierre Fontaine efter en stund med tjock röst. »Vad madame Sayther kom hit till landet för? Bäst att ni frågar henne själv. Jag vet ingenting alls — bara att hon hela tiden frågat efter någon med ett visst namn. ’Pierre’, sa hon till mig, ’ni måste ta rätt på honom åt mig, så ska jag ge er mycket pengar — ni får tusen dollars, om ni tar rätt på den mannen.’ — Jaså, den mannen? Ah oui. —
