och hennes barbariska besättning voyageurs uppåt östra strandbrädden till Klondyke City, sköto över till den västra för att undgå klippbranterna och försvunno i labyrinten av öar söderut.
»Oui, madame, just här är del. Första, andra, tredje ön nedanför Stuart River. Och det här är ön numro tre.»
Medan Pierre Fontaine sade detta, stötte han sin stake mot strandbanken och höll båtens akter mot strömmen. Därigenom pressades fören inåt land, så att en vig yngling kunde ta ett hopp dit över med fånglinan och göra fast den.
»Ett ögonblick, madame, jag skall gå och se efter.»
En kör av hundskall hälsade honom, då han försvann över strandbanken, men han var tillbaka igen efter en minut.
»Oui, madame, där står en hydda. Jag har tittat in i den. Där finns ingen hemma. Han kan i alla fall inte vara mycket långt borta, för då skulle han inte ha lämnat hundarna kvar. Han kommer snart, det kan ni lita på.»
»Hjälp mig ur båten, Pierre. Jag är så förskräckligt trött efter färden. Ni kunde ha gjort min sittplats litet bekvämare, tycker jag.»
Från en massa pälsskinn, som voro placerade midskepps, reste sig Karen Sayther i hela sin längd och i all sin smidiga skönhet. Men om hon föreföll bräcklig som en lilja i sin elementära omgivning, motsades
