detta av det fasta grepp, varmed hon fattade tag i Pierres hand, av hennes armmusklers spänning, då de uppburo hennes kroppstyngd, och av hennes energiska sätt att klättra uppför den branta strandbanken. Ehuru ett mjukt och vackert hull omslöt hennes spensliga benbyggnad, var hennes kropp ett säte för styrka.
Men trots hennes obesvärade lätthet att stiga i land hade dock hennes ansikte en varmare färg än vanligt, och hennes hjärta slog märkbart fortare. Och det var med en viss bävande nyfikenhet hon närmade sig hyddan, medan rodnaden på hennes kinder blev allt djupare.
»Se här!» Pierre visade på de kringströdda spånorna vid vedstapeln. »Nyss varit här — för två, tre dagar se’n, inte längre.»
Mrs Sayther nickade. Hon försökte titta in genom det lilla fönstret, men det var gjort av oljat pergament, som släppte in ljus, men hindrade en från att se in. Då detta icke lyckades, gick hon omkring hyddan till dörren och lyfte till hälften upp den primitiva klinkan för att öppna och gå in, men så ändrade hon tanke och lät den falla igen. Plötsligt föll hon på knä och kysste den grovt tillyxade tröskeln. Om Pierre Fontaine såg det, låtsade han ej om det, och under kommande tider delade han aldrig detta minne med någon. Men en av båtkarlarna, som helt lugnt höll på att tända sin pipa, ryckte nu till vid ett ovanligt barskt tillrop från sin befälhavare.
»Hej! Le Goire! Laga att bädden blir mjukare!» kommenderade Pierre. »Mera björnhudar! Mera filtar! Hör opp, för tusan!»
