Men bädden blev snart därefter uppriven, och större delen av hudarna och filtarna kastades upp på strandbankens krön, där mrs Sayther slog sig till ro för att vänta i all bekvämlighet. Hon låg på sidan och blickade ut över den vidsträckta Yukon. Ovanför bergen bortom den motsatta stranden fördunklades himmelen av röken från avlägsna skogseldar, och genom detta dunkel skimrade eftermiddagssolen svagt och sände ut en obestämd glans över jorden med spöklika skuggor. Ända bort till horisonten åt alla fyra väderstrecken sträckte sig vildmarker, som aldrig trampats av människofot — furuklädda öar, mörka vatten och av isen fårade bergåsar. Intet tecken till mänskligt liv märktes i denna enslighet, intet ljud bröt tystnaden. Landet tycktes ligga bundet under det okändas overklighet, insvept i den mystik som ruvar över de stora vidderna.
Det var kanske detta som gjorde mrs Sayther nervös. Ty hon ändrade oupphörligt ställning, spejade än uppåt och än nedåt floden eller också lät hon forskande blickar följa de dunkla stränderna för att söka efter halvt undangömda åmynningar. Efter ungefär en timme eller så skickades besättningen i land för att slå läger för natten, medan Pierre stannade hos mrs Sayther för att hjälpa henne hålla utkik.
»Se där kommer han ändå», viskade han efter en lång tystnad, med blicken riktad uppåt floden mot öns norra ända.
En kanot med en blixtrande paddelåra på vardera sidan kom glidande utför floden. I aktern syntes en manlig gestalt och i fören en kvinna; bägge skötte säkert och taktmässigt sitt arbete. Mrs Sayther
