båten en fjärdedel av en nyss dödad älg. Sedan följde mannen efter, och de hjälptes åt att med ett hastigt ryck draga upp kanoten. Hundarna omringade dem genast, och medan flickan lutade sig smekande över dem, föll mannens blick på mrs Sayther, som hade rest sig upp. Han såg på henne, gned sig instinktmässigt i ögonen, som om han trodde att de hade bedragit honom, och såg på henne om igen.
»Å, det är ni, Karen», sade han lugnt, i det han gick fram och räckte henne sin hand, »jag trodde ett ögonblick att det var en synvilla. Jag var snöblind en tid i våras, och sedan dess ha mina ögon emellanåt spelat mig åtskilliga spratt.»
Mrs Saythers rodnad hade blivit allt djupare och hennes hjärta slog med pinsam häftighet; hon hade varit beredd på nästan allting utom att han skulle så lugnt räcka henne handen. Men hon behärskade sig taktfullt och tryckte den hjärtligt i sin.
»Ni vet, Dave, att jag ofta hotade er med att komma efter. Och det skulle jag också ha gjort, om bara — om bara...»
»Om jag bara hade uppmanat er.» David Payne skrattade och följde med sin blick indianflickan, som gick in i hyddan.
»Å, jag förstår, Dave — och om jag varit i ert ställe, skulle jag säkert ha handlat på samma sätt. Men jag har i alla fall kommit — nu.»
»Gå då litet längre — in i hyddan där, så att ni får någonting att äta», sade han muntert, utan att lägga märke till det kvinnligt bedjande tonfallet i hennes röst. »Och ni måste vara trött också. Vilken väg reser ni? Uppåt? Då har ni varit över vintern i
